Sonen är i en underbar ålder just nu. Han älskar att skoja och busa med oss. Han är en självständig person med egen vilja. Jag njuter mer och mer av honom. Tänk så härligt det är att vara mamma, tungt, men härligt härligt.
För ett år sedan den 15 juni hade jag mina aningar om att barnet snart skulle födas. Jag hade haft förvärkar hela dagen och prick tolv på natten skulle jag gå på toa innan läggdags. Då upptäcker jag den berömda slemproppen som alla gravida så väntar på. Ett tecken på att förlossningen är nära.
Vad jag inte visste då var att jag inte skulle kunna sova alls den natten på grund av värkar och inte följande natt heller. Jag trodde inte, naivt nog, att förlossningen skulle ta sådan tid och sådana kraftansträngningar. Men allt det där skulle jag lätt kunna göra om, för resultatet är så fint, så fantastiskt att det inte går att beskriva. Att få ett eget barn.
Och nu har det då helt plötsligt gått ett år sedan den magiska lördagsnatten då sonen föddes. De finaste året i mitt liv. Absolut det tyngsta, men samtidigt det bästa året någonsin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ettåringar är härliga! Skulle faktiskt beskriva det här året som du: det finaste, men absolut tyngsta någonsin :-)
Camilla: Kul att jag får medhåll!
Skicka en kommentar