Tankar om min förlossning del 1

Igår kväll började jag skriva på min förlossning i en bok där jag har gjort små noteringar om bebisens utveckling. Tänkte att det kunde vara roligt att läsa om förlossningen senare och kanske sonen någongång vill läsa om hur det var när han kom till oss. När jag tänkte tillbaka på den sommarnatten då han föddes väcktes många tankar inom mig och jag mindes precis hur det kändes den där dagen då jag gick hemma med värkar var femte minut. Hur jobbigt det var, hur trött jag var, hur förväntansfullt och overkligt det kändes. Skulle jag verkligen kunna föda fram ett barn? Innerst inne visste jag att allt skulle gå bra, men onekligen dök det upp tankar där antingen jag eller barnet dog under förlossningen. Nu i efterhand verkar det lite sjukt att jag tänkte så, men just då kändes det nästan naturligt att resonera så. Märkligt.

Värkarna var hemska. De var inte bara smärtsamma, det värsta var nog att de kom utan att jag kunde göra någonting åt saken. Med jämna mellanrum plågade de mig. Kändes som någon pressade ihop mig i mitten av kroppen, jag fick stålsätta mig för att kunna andas djupt och lugnt för mest hade jag lust att skrika. Ibland var det panikartat. Hjälp jag vill inte mer jag orkar inte, tänkte jag stundvis. Jag tog en värk i gången i tankarna, jag kunde inte tänka på hur länge jag skulle ha dessa starka värkar innan bebisen ville ut. Men varje värk förde mig närmare mitt lilla barn, det var ändå en positiv tanke som jag försökte ha i tankarna när det var som jobbigast. Jag somnade ibland mellan värkarna, sedan vaknade jag av att en värk var på kommande, upp och gå, massera korsryggen, oja och voja mig, känna värken klinga av, lägga mig på sängen, somna, vakna om ett par minuter igen. Så här höll det på länge.

Värkarna började rätt intensivt vid midnatt och höll mig vaken hela natten och hela följande dag. På kvällen åkte vi till förlossningen och ett par timmar efter midnatt kom vår älskling äntligen ut. Då var jag överlycklig och hade glömt allt det hemska. Jag var ändå tvungen att yttra det klassiska "aldrig mer" när jag hade bebisen på min mage.