Lugna gatan

Återigen har det gått flera dagar sedan mitt senaste inlägg. Jag tänker ofta på bloggen och på bloggbara ämnen, men jag kommer sällan till skott. Det är så mycket annat som går före. Ibland funderar jag på att lägga ned hela bloggningen och bara läsa andras bloggar. Skulle ju vara så mycket enklare på så vis, men jag har inte bestämt mig riktigt än.

Två nätter har sonens mormor och morfar övernattat hos oss. Vi har haft kul tillsammans. De åkte hem i förmiddags. Nu borde vi snart städa lägenheten men orken vill inte riktigt infinna sig. Sonen har inte längre ont i öronen, men hostan och snuvan hänger fortfarande kvar. Även jag är förkyld. Vi sover dåligt om nätterna också, så energinivån är inte på topp. Vi tar det lugnt och tillbringar tiden mest inomhus för att kurera oss. Sonen är ibland glad, ibland trött och gnällig, vilket igen återspeglar sig på vårt humör. Därför är det bäst att inte företa stora saker, utan bara låta allt ha sin gilla gång. Snart är vi väl friska igen!

Sonen sover ute i vagnen nu. När jag klädde på overallen, innan han lades ut, kramade jag om honom och pussade den mjuka kinden och berättade för honom hur mycket han betyder för pappa och mig. Jag kände hur han förstod vad jag menade och han riktigt tryckte sin lilla kropp mot mina armar när jag omfamnade honom. Han njöt av stunden, likaså jag. Sådana underbara små stunder vill jag ha fler av. De ger mig styrka att orka i de stunder man är trött och sliten. Tänk så mycket kärleken betyder. Ta vara på era kära, det är mitt motto idag.