Blödiga jag

Kollegan ringde precis sin 7-åriga son för att kolla att han hade kommit tryggt hem från skolan. Han var för första gången ensam hemma. Tydligen ville han hellre äta slickepinne än mellis, nåja, men det var inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte på min egen son och på den dagen då jag kan ringa honom och fråga hur skoldagen har varit.

Alltså, detta låter säkert fånigt, men jag ser verkligen framemot den dagen då han är så pass stor att vi kan diskutera allt möjligt tillsammans. Just nu är ju inte konversationerna på så jättehög nivå. Jag blev till och med lite rörd då jag fantiserade om våra framtida telefonsamtal. Det är svårt att förstå, på något sätt iallafall, att min lilla skruttbebis (ok han är snart 1,5 år...) ska bli stor och gå i skola, lära sig läsa och skriva, ha läxor, spela fotboll, bli tonåring, få mörk röst och finnar, för att sedan flytta hemifrån.

Jisses.

Men å andra sidan hade jag för några månader tillbaka svårt att föreställa mig sonen på dagis. Nu leker han, äter och sover utan krångel på sitt dagis. På helgerna kan vi hitta honom vid ytterdörren och säga "dagis".

Ibland händer saker så fort att man har svårt att hänga med i svängarna.