Sonen sover nu så jag passar på att skriva lite mer om förlossningen. Den gick alltså väldigt bra, vi mådde suveränt efteråt. Dock var jag oerhört trött efteråt, tröttheten höll i sig i fyra månader.
Jag fick epidural när jag var öppen 3-4 centimeter och det kändes som att komma till himmelriket när bedövningen tog. Jag började skaka okontrollerbart i benen, men det var antagligen för all spänning i kroppen gav efter. Högersida kändes bortdomnad, jag hade också lite svårigheter att gå. Fick stöd av sambon eller en gåstol. Jag ville gå hela tiden i korridorerna.
-"Vart ska du nu? ", frågade sambon när han såg mig börja vandra ut ur rummet igen.
-"Ut och gå lite", svarade jag som om jag var på väg till affären för att handla haha.
När bedövningen började avta fick jag jätteont igen. De spräckte hinnorna och gav mera eda. Tack och lov för det! Men nu hjälpte inte edan lika bra längre, utan jag hade ont ändå. En stund senare blir smärtan så hemsk att jag säger åt sambon att jag dör. "Nu dör jag, nu dör jag", sade jag flera gånger. Jag informerade även barnmorskan att jag kommer att dö. Värken höll i sig väldigt länge, tyckte jag i alla fall, och det visade sig att jag var helt öppen (10 cm). Nu ville bebisen ut! All smärta försvann helt plötsligt och ett jag kände ett väldigt tryck neråt. Krystvärkarna hade börjat.
Nu vaknade sonen givetvis, får fortsätta min story en annan gång! ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar