Förlossningsberättelsen är säkert inte så intressant för andra än just för mig. Jag vet inte ens varför jag skriver om den här på bloggen. Förlossningen är ju rätt så privat - den handlar om mig, sonens pappa och inte minst om sonen som är huvudperson i berättelsen.
En så stor och omvälvande händelse som förlossningen måste ältas om och om igen. I alla fall i mitt fall. Jag har diskuterat mycket med sonens pappa och med min mor. Jag älskar att prata om dagen då sonen föddes. Vet inte varför. Det är med skräckblandad förtjusning som jag tänker tillbaka på förlossningen. Det är en upplevelse där liv och död står väldigt nära varandra. Att föda barn är riskfyllt och det kan hända riktigt otäcka saker både med modern och barnet. Oftast går det bra, men ibland sker det olyckor och det är just dessa olyckor som jag var väldigt väldigt orolig och rädd för inför förlossningen. Vi hade tur, endast min svanskota gick av. Men det var tillräckligt smärtsamt det.
Det är fantastiskt att föda. Kvinnan kan föda barn även om hon tvivlar på sig. Kroppen sköter det mesta, det är bara att hänga med och stå ut. Jag tycker att man har rätt att vara stolt över att ha fött barn. Jag är det. Jag är så stolt över min son och över min prestation att jag blir sprickfärdig ibland haha.
Och jag vill göra det igen. Någon dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar