Åtta månaders bebis

Bebisen gör mig helt slut. Han ställer sig upp precis överallt. Mot luckan under spisen, kökslådan, tvhyllan, sin vagn, byrån, luckan på tvättmaskinen, spjälsängen. Puh nu orkar jag inte räkna upp fler grejer, men ni fattar. Och han vill gå runt allting också. Men kan inte så bra. Svajig och vinglig är han stackaren haha.

Jag får agera som fallskydd hela tiden. Jag hinner precis ta fram ett glas för att dricka vatten, då ser jag sonen dra sig upp mot någonting och står där och vinglar till på sina små ostadiga ben. Ibland liknar han en nyfödd kalv som tar sina första steg. Jag vill inte att sonen falla och göra sig illa. Sådant gör så ont i mammahjärtat. När jag uttrycker min oro för någon får jag oftast som svar "ja ja men du, han kommer att falla måååånga gånger och göra sig riktigt illa. Ingenting du kan göra åt det..." Sådant kan göra mig så uppgiven och arg. Klart jag vet att han kommer att slå sig under åren som kommer, men jag vill göra mitt bästa för att han INTE ska göra det. Hans mjuka söta huvud ska inte slås mot golvet ju...

Jobbigt och tungt att vara mamma ibland, då man vill skydda sitt barn mot allt ont som finns i denna världen. Men man kan väl inte göra det, antar jag.