Katter

Sonen är mycket förtjust i katter och "pratar" med ljus röst när vi nämner katterna. På samma sätt pratar han också när han leker med sin docka. Så sött! Kul att de redan i tidig ålder kan vara ödmjuka inför andra levande varelser, inte bara dra katterna i svansen och slå på dockorna, som jag trodde att bebisar mest gör för att de inte förstår hur man ska göra. Ok, visst kan han riva och dra hårt i min näsa så man tåras i ögonen för det gör så ont, men ändå är jag glad att han kan visa ömhet och glädje.

Mys med katter

Mina föräldrar har fyra stycken söta katter. Tre av dem är härligt randiga - den äldsta hankatten i mjuk toffefärg, den nästäldsta hankatten i mörkare beige och den yngsta hankatten i härlig mörkgrå nyans. De är så tjocka och goa så här års, man kan inte få nog av att krama och klappa om dem! Den fjärde katten är en liten dam som är svart- och vitfläckig som en ko. Hon är bara ett år gammal och lika livlig som min son.

Sonen gillar att krypa efter katterna och katterna tycker om att gå undan honom. När sonen var nyfödd var alla fyra katterna alldeles skräckslagna av hans närvaro. Jag vet inte varför. Då låg han ju stilla i någons famn hela tiden, medan han nu rör sig omkring på egen hand. Kanske hans gråt upplevdes som olidligt för dessa känsliga katters öron?

I sommar blir katterna säkert sonens bästa polare. De får alla leka på den varma, mjuka gräsmattan. Åh, vad jag längtar till sommaren!