Min gammelmormor

Då är det måndag igen. Helgen som varit gick över all förväntan. Som alla vet så är en begravning inte någonting man önskar delta i alltför ofta. Jag är en person som har lätt till tårar och på en begravning är mina ögon aldrig torra. Jag har varit med om fyra jordfästningar sedan 1990-talet - min farmor, gammelmorfar, en annan släkting och nu min gammelmormor. Minnesstunden efter jordfästningen var speciellt stämningsfull och salen var fullsatt av sjuttio personer som ville hedra henne. Det var så fint och talen som hölls gjorde mig både ledsen och lite glad. Hon var en fin människa som brydde sig om alla och nu får hon vila i fred. Ingen sjukdom som härjar med henne längre.

Lite extra känslosamt för mig blev det då min lille son nämndes i två av talen. Han är nämligen det enda barnbarns barnbarnet som min gammelmormor hade. Det fick mig att tänka på att jag har den äran att föra vidare hennes släkt och jag är tillsvidare den enda i min generation som har skaffat barn. Om mitt barn hade fötts ett halvt år senare, så skulle min gammelmormor intehaft möjlighet att träffa mitt barn. Jag måste erkänna att jag alltid har önskat att få ett barn innan hon dör, dels för att hon gillade små bebisar och dels för att det är rätt sällan som fem generationer är representerade i en släkt. Jag är glad för att sonen hann födas innan hon gick bort.

Sonen var förresten beräknad att födas på min gammelmormors födelsedag, men lät sig väntas i fem dagar extra för att få en alldeles egen födelsedag (han passerade min systers födelsedag med tre timmar och tio minuter btw & alla intresseklubbar noterar antar jag haha :).