I have nothing to say

Men bloggar ändå. Så kan det gå. Jag har hittat några nya guldkorn bland bloggarna, tänk så bra en del skriver. Man blir helt fascinerad, bara måste läsa vidare. Många bloggar jag läser har påbörjats i juni 2005. Det är ungefär då jag själv hittade de första bloggarna. Jag satt uttråkad på kontoret och surfade bland nybildade bloggar när chefen var på semester. Jag började till och med själv skriva lite på en blogg, men lade ner då jag kände att bloggning inte var min grej. Attans att jag inte fortsatte då. Tänk hur "fint" det vore med ett bloggarkiv från två år tillbaka. Jag ångrar också att jag inte bloggade eller skrev mer under min graviditet. Nu när jag är så bebissugen skulle det vara nyttigt att läsa om den tiden då jag mådde småilla hela tiden, fick obehag för vår katt (!), knaprade på morötter då inget annat smakade, inte kunde sova på mage eller mot slutet ens på rygg och den tunga, otympliga magen. Men så jag längtar till att få känna ett litet liv växa till sig i min mage. Känna stoltheten och glädjen igen. Hoppsan, jag skulle ju skriva om bloggar, inte graviditet... Denna blogg är ju en gulnäbb fortfarande, endast några månader gammal. Hur lång livslängd denna har är ännu oklart, men jag skriver så länge det känns bra. Har jag tänkt.